Viktnedgång och hälta.

Jörgen har svarat superbra på det foder vi skaffat till honom för att droppa de extrakilon han dessvärre lade på sig under våren och sommaren i år. Första veckan hände ingenting på vågen, inte ens ett gram kunde skrivas av. Veckan därpå hade han tappat 2 kg och tredje veckan ytterligare 1. Dessvärre bommade vi invägningen i fredags, så vi ska försöka ta igen det denna veckan. Jag har försökt jobba mycket med att bättra på muskulaturen istället, så har han gått upp lite blir jag inte alltför besviken. Muskler väger ju precis lika mycket som fett men har mindre volym, och så länge jag kan se att hans kropp formar om sig så är jag nöjd. Han är betydligt gladare och piggare, som sig bör vid en kontrollerad viktnedgång och det märks tydligt att han tycker det är skönt att bli av med de där kilona som smög sig på.

Han har varit iväg på 2 laserbehandlingar med ett par veckors mellanrum, och ryggen är så mycket mjukare! Till och med tassarna har blivit bättre, han har annars varit trång mellan tårna så länge jag kan minnas. Det känns helt fantastiskt att ha hittat något som faktiskt biter på hans värk, och det var en strålande glad hund jag gick ut med senast vi var där. Ja, det var en strålande glad matte som gick ut med honom också, för så som han har börjat ta till sig och acceptera hanteringen av främmande - det trodde jag aldrig skulle hända! Inte med tanke på hur det har sett ut genom åren.

Nu är det ett par veckor sedan sista behandlingen, och det var en glad och positiv sjukgymnast som meddelade att vi nu inte behövde komma in på fler "akuttider" utan kan boka vid behov när vi märker minsta tendens till att börjar stelna till i ryggen igen.
 
Allt har varit positivt ända fram tills i lördags då han lyckades trassla in sig i sin bilbältessele (jag har aldrig gillat dem, men i vår pickup kan vi tyvärr inte ha bur). Han måste ha vridit tassen eller i alla fall ett par tår på vänster framtass såpass att han i stort sett inte ville stödja på den. Först märktes ingenting. Han gick promenad som vanligt. Men ju närmre kvällen kom, desto mer haltade han. Vi klämde igenom nacke, skuldror, bog, ben och tassar, kände efter om han var svullen eller varm och beslutade oss för att vänta och se. Han sov hela natten och haltade något mindre dagen därpå. När jag klämde och kände på honom vid lunchtid fick jag första tecknet på att det var i 2 tår, då han drog undan tassen när jag kände igenom dem. Vi beslöt oss för att avvakta lite till och sedan dess har hältan så sakteligen blivit bättre. Det kan säkert komma att dröja innan han är helt ren i gången, men det beror nog snarare på energinivån av att hållas stilla än något annat. När jag kommer hem står han (som vanligt) och hoppar fyrfota rätt upp i luften av glädje över att jag är hemma igen. Det hjälper ju inte precis tassen.

Vi är lite otursförföljda, Jörgen och jag. Och det är inte första gången heller. Vi matchar varann så sett. Denna gången har han haft ont av tårna, jag av mina benhinnor. Ganska trist då vi just kommit igång med löpträningen igen. Men, men. Vi kanske hinner med några rundor till innan snön kommer? Ja, förutsatt att inte nästa skada ploppar upp. Men det får vi ju hoppas att vi slipper!



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

jyckeliv.blogg.se

Livet med den underbara kelpien Jörgen.

RSS 2.0