Tillfälligt ur funktion.

Den 28 oktober blev ju Jörgen halt efter att ha fastnat i bilbältet. Han fick strikt vila i 1½ vecka, för att sedan plötsligt bli halt igen den 9 november. Inte mycket, men tillräckligt för att jag ringde veterinären. Fick ringa runt till lite olika då alla såklart var fullbokade och det var fredag, men fick till slut fatt i en akuttid i närheten av mina föräldrar. Så in i bilen och iväg.

Han fick kissa av sig lite utanför veterinärkliniken, och jag tror att han måste ha kommit av sig lite för efter att ha hälsat lite nos mot mule med en häst så blev han plötsligt blockhalt på vänster fram. Han vägrade sätta ner tassen över huvudtaget och höll den hela tiden uppdragen under sig medan han tog sig fram på tre ben. Så halt hade jag inte sett honom nån gång under den tiden som gått sedan han trasslat in sig i bilbältet, så det kändes - trots allt - skönt att det hände 10 minuter innan vi skulle bli inropade till veterinären.
Inne i väntrummet skötte han sig fint. Förvisso var det tomt från andra djur när vi kom in, men han har en tendens att inte kunna hitta ro och vara stilla. Han hoppade upp jämte mig på bänken jag satt på och viftade glatt på svansen när personalen tittade på honom från receptionen. Inte förrän en jakthund kom in gjorde han sig hörd, men jag tror inte det var så mycket för att jakthunden på nåt sätt provocerade utan för att Jörgen inte förstod varför den hade en gigantisk lydnadskon om huvudet... Men ett "Ssshh..." så slutade han. Sen kom en - för oss - ny veterinär. Ja, vi har ju inte varit på just den kliniken sedan Jörgen kastrerades som 11 månader gammal, men i alla fall. Jörgen skulle travas lite fram och tillbaka på gårdsplanen medan hans hälta filmades och bedömdes.

När jag ringde in hade jag tydligt och klart redogjort för dem att vem det än är som undersöker Jörgen så ska den personen vara väldigt medveten om att Jörgen är en hund med stor intigritet, dvs man kan inte tveka när man undersöker honom utan man måste vara bestämd - men ödmjuk. Det gick hur bra som helst. Jörgen klev snällt upp på bordet, hissades upp i lämplig undersökningshöjd och lät sig kännas igenom, och det enda han markerade smärtområdet med var att han slickade sig lite extra om munnen. Det tog inte jättelång stund innan veterinären hade lokaliserat just själva smärtområdet, och "domen" blev; skada på karpalleden på vänster framben.

Vi fick inflammationsdämpande/smärtstillande utskrivet, han skulle vila över helgen och därefter skulle jag ringa igen för att berätta om det var bättre, sämre eller oförändrat. Mycket riktigt fick han vila och han sov ganska mycket. Troligtvis väldigt smärtpåverkad. Jag har ju själv drabbats av kraftigt akut karpaltunnelsyndrom och smet med nöd och näppe förbi akutoperation, så jag förstår verkligen hur ont han kan tänkas haft nu när jag vet vad han drabbats av.
Den 24 november ringde jag in och meddelade att det går åt rätt håll, hältan är kvar men bättre och han har börjat stöka runt en del hemma vilket jag tolkade som att han kanske faktiskt hade lite mindre ont. Veterinären skrev ut ytterligare en förpackning av samma medicin och Jörgen skulle fortsätta vila en vecka till. När jag förklarade att det är svårt att vila en hund med såpass mycket energi i normala fall så kom vi överens om att ställa fram en bur för säkerhets skull. De gånger vi får besök blir Jörgen väldigt till sig i trasorna, och då är det bättre han får ligga i buren för att inte slita upp nåt igen.Jag skulle återkomma efter en vecka.

Några dagar senare var Jörgen ivrig att komma ut och gå sina rundor och träna lite igen, vilket märktes tydligt, men icke. Fortsatt vila. Suck och pust och periodvis högljudda protester. Men till slut fann han sig i vilan. Jag ringde på nytt in till kliniken den 22 november, och ännu en gång fick jag beskedet - vila. Hältan kommer lite när Jörgen har legat och vilat, och jag misstänker att det är för att han ligger på ett visst sätt som gör att trycket på karpalleden ökar och därmed orsakar smärta. Den kan även komma om han varit ute och fått nosa runt lite i omådet på en väldigt kort koppelrunda. Veterinären kunde såklart inte säga varken bu eller bä utan ville hellre röntga för att utesluta artros, men vi kom överens om att vi fortsätter vilan (nu lite mindre strikt) och ger inte hältan med sig inom två veckor så hör jag av mig för vidare diskussion och eventuellt röntgen.

Man är ju som man är, och jag kan inte låta bli att googla. Jag hade aldrig hört talas om denna tydpen av skada tidigare, men den är tydligen hyfsat vanlig bland agilityhundar. Har även sett att man kan köpa skydd att sätta på, t ex vid rastning som extra stöd. Vi får se om det blir aktuellt. Först och främst vill jag se att han blir ren i gången, men jag vet ju som sagt av egen erfarenhet hur lång tid sånt här kan ta. För mig tog det ett helt år innan jag hade såpass lite värk som jag idag har och kunde lägga mina skenor för att nu bara ha dem vid behov, och jag förväntar mig fördär inte att det ska ske några mirakel på extremkort tid för Jörgen.
Han tycker att livet är pest och plåga ibland, men å andra sidan sett så är det bättre så än att han har konstant smärta i såpass hög grad att han inte kan sätta ner tassen.

Idag har vi varit ute på vår första korta lilla koppelrunda ute på grusvägen, 250 meter upp och tillbaka hem igen. Han läste igen allt skvaller som han gått miste om de här veckorna, och nu sover han gott ute i sin bädd. En gång om dagen framöver ska vi ta den rundan, han ska sättas igång lite försiktigt då han är lite som en tickande bomb med all energi han lagrat, och det funkar inte eftersom det går rätt upp i huvudet och blir hjärnspöken. Några större förändringar av rutiner än så gör vi inte, eftersom jag snabbt måste kunna se om han påverkas negativt av att sättas igång igen. Men det var så skönt att få komma ut och gå lite tillsammans! Vi gick sakta så att han hann med att läsa all information alla byns andra hundar släppt ifrån sig, och jag kunde riktigt känna hela vägen in i benmärgen att jag saknar våra rundor. Det var med varsin djup suck vi klev över tröskeln och gick in igen...
 
När jag vägde honom under akutbesöket visade vågen att han hade gått ner ca 500 gram, så nu gäller det att vi håller i den trenden trots att han inte får röra på sig. Jag har fått spänna in selen för andra gången nu, och när han skulle börja med sina tjocka vintertäcken blev jag positivt överraskad av att se att de inte satt som ålaskinn på honom utan att de faktiskt satt riktigt bra.
Sambon fyllde år i tisdags och det kom hem släkt för att fira. Jörgen tillbringade hela 3 minuter i buren då han blev stressad av anstormningen av ben att hoppa mot, men skötte sig sedan hur fint som helst. Han märktes inte ens, utan låg och vilade eller tuggade på ett tuggben nånstans i närheten av där jag satt.

Så! Vila och åter vila. Väldigt tråkigt, tycker vi båda två. Men var sak har sin tid och vi tänker absolut inte stressa den här skadan, så vi är lite tillfälligt ur funktion helt enkelt.

Viktnedgång och hälta.

Jörgen har svarat superbra på det foder vi skaffat till honom för att droppa de extrakilon han dessvärre lade på sig under våren och sommaren i år. Första veckan hände ingenting på vågen, inte ens ett gram kunde skrivas av. Veckan därpå hade han tappat 2 kg och tredje veckan ytterligare 1. Dessvärre bommade vi invägningen i fredags, så vi ska försöka ta igen det denna veckan. Jag har försökt jobba mycket med att bättra på muskulaturen istället, så har han gått upp lite blir jag inte alltför besviken. Muskler väger ju precis lika mycket som fett men har mindre volym, och så länge jag kan se att hans kropp formar om sig så är jag nöjd. Han är betydligt gladare och piggare, som sig bör vid en kontrollerad viktnedgång och det märks tydligt att han tycker det är skönt att bli av med de där kilona som smög sig på.

Han har varit iväg på 2 laserbehandlingar med ett par veckors mellanrum, och ryggen är så mycket mjukare! Till och med tassarna har blivit bättre, han har annars varit trång mellan tårna så länge jag kan minnas. Det känns helt fantastiskt att ha hittat något som faktiskt biter på hans värk, och det var en strålande glad hund jag gick ut med senast vi var där. Ja, det var en strålande glad matte som gick ut med honom också, för så som han har börjat ta till sig och acceptera hanteringen av främmande - det trodde jag aldrig skulle hända! Inte med tanke på hur det har sett ut genom åren.

Nu är det ett par veckor sedan sista behandlingen, och det var en glad och positiv sjukgymnast som meddelade att vi nu inte behövde komma in på fler "akuttider" utan kan boka vid behov när vi märker minsta tendens till att börjar stelna till i ryggen igen.
 
Allt har varit positivt ända fram tills i lördags då han lyckades trassla in sig i sin bilbältessele (jag har aldrig gillat dem, men i vår pickup kan vi tyvärr inte ha bur). Han måste ha vridit tassen eller i alla fall ett par tår på vänster framtass såpass att han i stort sett inte ville stödja på den. Först märktes ingenting. Han gick promenad som vanligt. Men ju närmre kvällen kom, desto mer haltade han. Vi klämde igenom nacke, skuldror, bog, ben och tassar, kände efter om han var svullen eller varm och beslutade oss för att vänta och se. Han sov hela natten och haltade något mindre dagen därpå. När jag klämde och kände på honom vid lunchtid fick jag första tecknet på att det var i 2 tår, då han drog undan tassen när jag kände igenom dem. Vi beslöt oss för att avvakta lite till och sedan dess har hältan så sakteligen blivit bättre. Det kan säkert komma att dröja innan han är helt ren i gången, men det beror nog snarare på energinivån av att hållas stilla än något annat. När jag kommer hem står han (som vanligt) och hoppar fyrfota rätt upp i luften av glädje över att jag är hemma igen. Det hjälper ju inte precis tassen.

Vi är lite otursförföljda, Jörgen och jag. Och det är inte första gången heller. Vi matchar varann så sett. Denna gången har han haft ont av tårna, jag av mina benhinnor. Ganska trist då vi just kommit igång med löpträningen igen. Men, men. Vi kanske hinner med några rundor till innan snön kommer? Ja, förutsatt att inte nästa skada ploppar upp. Men det får vi ju hoppas att vi slipper!

När alla andra minns sommaren som regnig...

... så vill jag faktiskt minnas min som full av kärlek.

I onsdags fick jag äntligen sitta live och lyssna på Kjell Enhager, och det var en helt fantastisk kväll. Så intensiv att jag knappt minns ett ord av vad han sa, men ändå så enormt lärorik. Efter det har längtan till hundträning sakta börjat komma tillbaka. Och det känns helt underbart. Jag har känt mig som den sämsta hundägaren genom tiderna som trott att jag tappat intresset, men det har bara blivit satt på paus. Hoppet har tänts och nu satsar vi framåt!
 

jyckeliv.blogg.se

Livet med den underbara kelpien Jörgen.

RSS 2.0