Tillfälligt ur funktion.

Den 28 oktober blev ju Jörgen halt efter att ha fastnat i bilbältet. Han fick strikt vila i 1½ vecka, för att sedan plötsligt bli halt igen den 9 november. Inte mycket, men tillräckligt för att jag ringde veterinären. Fick ringa runt till lite olika då alla såklart var fullbokade och det var fredag, men fick till slut fatt i en akuttid i närheten av mina föräldrar. Så in i bilen och iväg.

Han fick kissa av sig lite utanför veterinärkliniken, och jag tror att han måste ha kommit av sig lite för efter att ha hälsat lite nos mot mule med en häst så blev han plötsligt blockhalt på vänster fram. Han vägrade sätta ner tassen över huvudtaget och höll den hela tiden uppdragen under sig medan han tog sig fram på tre ben. Så halt hade jag inte sett honom nån gång under den tiden som gått sedan han trasslat in sig i bilbältet, så det kändes - trots allt - skönt att det hände 10 minuter innan vi skulle bli inropade till veterinären.
Inne i väntrummet skötte han sig fint. Förvisso var det tomt från andra djur när vi kom in, men han har en tendens att inte kunna hitta ro och vara stilla. Han hoppade upp jämte mig på bänken jag satt på och viftade glatt på svansen när personalen tittade på honom från receptionen. Inte förrän en jakthund kom in gjorde han sig hörd, men jag tror inte det var så mycket för att jakthunden på nåt sätt provocerade utan för att Jörgen inte förstod varför den hade en gigantisk lydnadskon om huvudet... Men ett "Ssshh..." så slutade han. Sen kom en - för oss - ny veterinär. Ja, vi har ju inte varit på just den kliniken sedan Jörgen kastrerades som 11 månader gammal, men i alla fall. Jörgen skulle travas lite fram och tillbaka på gårdsplanen medan hans hälta filmades och bedömdes.

När jag ringde in hade jag tydligt och klart redogjort för dem att vem det än är som undersöker Jörgen så ska den personen vara väldigt medveten om att Jörgen är en hund med stor intigritet, dvs man kan inte tveka när man undersöker honom utan man måste vara bestämd - men ödmjuk. Det gick hur bra som helst. Jörgen klev snällt upp på bordet, hissades upp i lämplig undersökningshöjd och lät sig kännas igenom, och det enda han markerade smärtområdet med var att han slickade sig lite extra om munnen. Det tog inte jättelång stund innan veterinären hade lokaliserat just själva smärtområdet, och "domen" blev; skada på karpalleden på vänster framben.

Vi fick inflammationsdämpande/smärtstillande utskrivet, han skulle vila över helgen och därefter skulle jag ringa igen för att berätta om det var bättre, sämre eller oförändrat. Mycket riktigt fick han vila och han sov ganska mycket. Troligtvis väldigt smärtpåverkad. Jag har ju själv drabbats av kraftigt akut karpaltunnelsyndrom och smet med nöd och näppe förbi akutoperation, så jag förstår verkligen hur ont han kan tänkas haft nu när jag vet vad han drabbats av.
Den 24 november ringde jag in och meddelade att det går åt rätt håll, hältan är kvar men bättre och han har börjat stöka runt en del hemma vilket jag tolkade som att han kanske faktiskt hade lite mindre ont. Veterinären skrev ut ytterligare en förpackning av samma medicin och Jörgen skulle fortsätta vila en vecka till. När jag förklarade att det är svårt att vila en hund med såpass mycket energi i normala fall så kom vi överens om att ställa fram en bur för säkerhets skull. De gånger vi får besök blir Jörgen väldigt till sig i trasorna, och då är det bättre han får ligga i buren för att inte slita upp nåt igen.Jag skulle återkomma efter en vecka.

Några dagar senare var Jörgen ivrig att komma ut och gå sina rundor och träna lite igen, vilket märktes tydligt, men icke. Fortsatt vila. Suck och pust och periodvis högljudda protester. Men till slut fann han sig i vilan. Jag ringde på nytt in till kliniken den 22 november, och ännu en gång fick jag beskedet - vila. Hältan kommer lite när Jörgen har legat och vilat, och jag misstänker att det är för att han ligger på ett visst sätt som gör att trycket på karpalleden ökar och därmed orsakar smärta. Den kan även komma om han varit ute och fått nosa runt lite i omådet på en väldigt kort koppelrunda. Veterinären kunde såklart inte säga varken bu eller bä utan ville hellre röntga för att utesluta artros, men vi kom överens om att vi fortsätter vilan (nu lite mindre strikt) och ger inte hältan med sig inom två veckor så hör jag av mig för vidare diskussion och eventuellt röntgen.

Man är ju som man är, och jag kan inte låta bli att googla. Jag hade aldrig hört talas om denna tydpen av skada tidigare, men den är tydligen hyfsat vanlig bland agilityhundar. Har även sett att man kan köpa skydd att sätta på, t ex vid rastning som extra stöd. Vi får se om det blir aktuellt. Först och främst vill jag se att han blir ren i gången, men jag vet ju som sagt av egen erfarenhet hur lång tid sånt här kan ta. För mig tog det ett helt år innan jag hade såpass lite värk som jag idag har och kunde lägga mina skenor för att nu bara ha dem vid behov, och jag förväntar mig fördär inte att det ska ske några mirakel på extremkort tid för Jörgen.
Han tycker att livet är pest och plåga ibland, men å andra sidan sett så är det bättre så än att han har konstant smärta i såpass hög grad att han inte kan sätta ner tassen.

Idag har vi varit ute på vår första korta lilla koppelrunda ute på grusvägen, 250 meter upp och tillbaka hem igen. Han läste igen allt skvaller som han gått miste om de här veckorna, och nu sover han gott ute i sin bädd. En gång om dagen framöver ska vi ta den rundan, han ska sättas igång lite försiktigt då han är lite som en tickande bomb med all energi han lagrat, och det funkar inte eftersom det går rätt upp i huvudet och blir hjärnspöken. Några större förändringar av rutiner än så gör vi inte, eftersom jag snabbt måste kunna se om han påverkas negativt av att sättas igång igen. Men det var så skönt att få komma ut och gå lite tillsammans! Vi gick sakta så att han hann med att läsa all information alla byns andra hundar släppt ifrån sig, och jag kunde riktigt känna hela vägen in i benmärgen att jag saknar våra rundor. Det var med varsin djup suck vi klev över tröskeln och gick in igen...
 
När jag vägde honom under akutbesöket visade vågen att han hade gått ner ca 500 gram, så nu gäller det att vi håller i den trenden trots att han inte får röra på sig. Jag har fått spänna in selen för andra gången nu, och när han skulle börja med sina tjocka vintertäcken blev jag positivt överraskad av att se att de inte satt som ålaskinn på honom utan att de faktiskt satt riktigt bra.
Sambon fyllde år i tisdags och det kom hem släkt för att fira. Jörgen tillbringade hela 3 minuter i buren då han blev stressad av anstormningen av ben att hoppa mot, men skötte sig sedan hur fint som helst. Han märktes inte ens, utan låg och vilade eller tuggade på ett tuggben nånstans i närheten av där jag satt.

Så! Vila och åter vila. Väldigt tråkigt, tycker vi båda två. Men var sak har sin tid och vi tänker absolut inte stressa den här skadan, så vi är lite tillfälligt ur funktion helt enkelt.

jyckeliv.blogg.se

Livet med den underbara kelpien Jörgen.

RSS 2.0